sidledes

Vem är i så fall hans ”Äldre broder i New York”? Ur det hästlika huvudets panna skjuter ett spiralformat horn. Han är alltså det symbolladdade kristna fabeldjuret Enhörningen. Vad betyder allt detta för oss och var finns han. Hans destination framgår kanske inte helt klart av ”Karta över en annan plats”, men vi kan förstå att någonstans finns ett spår för oss att följa.

En berättelse tycks finnas mellan bilderna. Den tränger sig inte på, men finns där som en undertext för den som vill lyssna. Annika Ekdahl tycks vara tryggt förankrad både i den krävande tekniken och i de vävda bildernas fabulerande och rika tradition, både den som går långt tillbaka i tiden och den som föddes ur 60-talets frihet.Ett lustfyllt berättande har i henne mött en besatt bildmakare, vars händer i månader plockat fram dessa historier, tråd för tråd, färgnyans för färgnyans.

En människa berättar om Människan och vi får lyssna. Det är kärnan i allt det vi kallar Konst.
Vad mera kan vi begära?

Torgny Åström

© Annika Ekdahl/BUS 2004

Ändå några ord om bilderna: Två stora teman kan vi urskilja. Det första består av bildberättelserna ”Bröllopet i Quenns” och ”Barockfesten” och har sitt ursprung i verkliga och privata, lyckliga tilldragelser. Utifrån bildfragment från fotografier och skisser har Annika Ekdahl lekt samman scenerier om sugande dans och myllrande bröllopsmiddag, vilken tom gästas av några änglar.

Det andra temat utgår nog från en mansgestalt,”Första prinsen”, som sedan i bild efter bild görs allt mera värdig. Han kommer kanske till världen i triptyken ”Födelsedagen/Bebådelsen”, där den övre bildens änglavinge ger oss en antydan om födelses stora under.

Är det kanske också ”Prinsen” som i ”Anatomisk plansch över en ängel” förses med armar, kropp, ben, vingar, huvud och krona?

Är det kanske också hans ”Tröja”, som har blivit något långt mycket mera än ett enkelt klädesplagg?

volym

Härnösands Konsthall
”Bröllopet i Queens”
Gobelänger av
Annika Ekdahl
13. nov -04 – 8 jan. -05

Konsthallens väggar räcker nästan inte till för de stora gobelänger av Annika Ekdahl som visas där nu.
Vävarna är både stora till formatet och stora som Konst. De är anslående, fantasifulla och mäktiga. Vad mer skulle jag egentligen behöva säga?
Gå och se!

Detaljer ur det centrala i bilderna har omformats och lekts samman till en omslutande dans eller ram. Gobelängerna är bilder som med sitt myller av möjligheter påminner om konsthistoriens vävda tapeter från slott och herresäten. Samtidigt hör de hemma i vår egen tids fragmentariska bildvärld. Länge, länge kan man bli stående där och ”läsa” och fröjdas.